"Mitt liv är ett ständigt pågående gitarrsolo .." Ibland spelar man fel ... men det är bara att byta strängar och koppla in en De luxe från 1956 ... och spela vidare ... tonen ..tonen ... men man kommer aldrig aldrig fram ...
Ur DN 23.1 av Eva Karin Gyllenberg
Namn: Totte (egentligen Lars Torsten) Wallin
Gratuleras till: fyller 60 år i dag och släpper ny skiva med samma musiker som för 20 år sedan. Projektet blev verklighet tack vare Peter Ek, en mycket nära vän, som nyligen dog i cancer.
Yrke: Ord- och musikkonstnär, den förste som fick ta emot KaRAMELodiktstipendiet (1983)
Familj. hustrun Bodil, doktor i medicinsk farmakologi och döttrarna Freja 19 och Torun 15
Bor: villa i Tjulstaholm vid Mälaren
Intressen: musik (allt från klassiskt till jazz), det skrivna ordet, politik, konst och film
Läser: Massor. Varvar underhållning med facklitteratur
Äter helst: fisk
Dricker gärna: vin
Så firas födelsedagen: det blir kombinerat födelsedagskalas och släppfest för nya skivan (den första på 14 år).
På de första två skivorna kallade han sig Torsten Wallin. På den senaste sjunger han om sig själv som herr Wallin, men för den breda publiken är han Totte. Punkt.
Vi träffas en grådisig regnig januaridag hemma hos Totte Wallin. Från vardagsrummet har vi en mäktig utsikt över Mälaren och de tre Ornsholmarna. Totte pekar ut var Frille håller till. Frille är en fiskljuse som Totte och "Räv-Uffe" har ett alldeles speciellt förhållande till. Räv-Uffe har fått en egen låt på den nya skivan och vattnet är ständigt närvarande på skivan. Både det böljande och det frusna.
Skivan, som släpps i dagarna heter "Måla, måla vatten" och består av elva musikaliska noveller, som utspelar sig på och vid Mälarens vatten.
Totte har haft en del udda namn på sina skivor. Som MMM Blues, som kom 1996. De tre M:n står för medelklass, medelålders, medvetslös. Den första lp:n kom ut 1976 och hette "När kulorna rullar", den följdes året därpå av "Grand Canyon" och ytterligare ett år senare släpptes "Enköpingståge´" med ett titelspår som knappast kan ha undgått någon som fyllt 40. Enköpingståge´ - först står det sen går det.
Med det spåret, med "Morgonpasset" och "Ryska posten" klev Totte på allvar in i de svenska vardagsrummen. Han fick 1983 ta emot det allra första KaRAMELodiktstipendiet ur Povel Ramels hand. Han fick en strut karameller och fem tusenlappar som skulle göra honom ekonomiskt oberoende resten av den dagen.
För pengarna köpte han en trissjolle. Eller om det möjligen var en gitarr. Han har glömt vilket. Det hände så mycket i hans liv de där åren. Han var inte bara låtskrivare och sångare. Han hade krogshower, var programledare i tv, medverkade flitigt i både radio och tv med mera. Och vad hände? Jo, han gick in i väggen innan uttrycket ens var uppfunnet.
I början av 90-talet fick han ett något annorlunda uppdrag. Han skulle medverka i en hyllningsshow till Povel Ramels ära på Cirkus. Povel fyllde 70 år och Tottes uppgift var att sitta i ett flygplan och sjunga en text som han omöjligt kunde lära sig och dessutom tio meter ovanför orkestern. Han kunde inte ens se publiken.
Hela kroppen skrek "skit i det här", säger Totte allvarligt. Vi väntade vårt första barn i den vevan och jag kände att mitt barn ska ha en farsa som gillar det han gör.
Totte drog åt handbromsen och sedan dess har han bara gjort sådant som han gillar, bland annat har han varit hemmapappa i många år med döttrarna Freja och Torun. Sedan familjen flyttade till den om-och tillbyggda sommarstugan 20 meter från Mälarens strand 1997 har Totte tillbringat mycket tid hemma. Han har en egen studio med samma utsikt som från vardagsrummet. Det enda som är bekymmersamt med utsikten är att han hela tiden påminns om hur illa ställt det är med bryggan, som tagit mycket stryk under höstens oväder.
Så Totte, bortsett från skivan - hur får du dagarna att gå?
Den frågan borde man kanske inte ha ställt. Att få dagarna att gå är inga som helst problem. Han går upp 05.30 och det första han gör är att sätta på radion för att uppdatera sig. Sedan läser han tidningar och lyssnar på radio samtidigt för att sedan skrida till verket vid datorn för att skapa dagens nummer av Tottes tidning.
Här kommenterar han de senaste händelserna och inte minst program han hört på radio eller sett på tv. Varje avsnitt av På Spåret analyseras av herr Wallin, som tycker att några av årets deltagare borde ha tackat nej till att medverka i stället för att göra bort sig inför hela svenska folket.
Favoritprogrammen på radio är många. Han lyssnar från bittida till sent och avslöjar att han har en favorit: sjörapporten.
Sjörapporten?
Jaaaa, säger och ögonen lyser. Det är häftigt att kunna följa kustlinjen bara genom att höra alla poetiska namn: Bjuröklubb, Svenska Högarna, Långedrag och Måseskär.
Livet vid vatten har stor betydelse för Totte Wallin.
Som en extra bonus, innan vi skils åt visar han en film han tagit från verandan dagen innan med tre havsörnar som jagar sjöfåglar 50 meter från den wallinska bryggan. Häftigt värre.
Med vänlig hälsning
Eva-Karin Gyllenberg
Journalist
Musiker med många strängar på sin lyra
Text: Sydsvenskan
Publicerad 22 januari 2012 6.30 Uppdaterad 22 januari 2012 6.33
Familj. Han har inte släppt en skiva på sexton år men lagom till 60-årsdagen gör Totte Wallin comeback med ”Måla måla vatten”.
ENKÖPING.. Huset ligger längst ut på en udde, med skog bakom ryggen och en hänförande utsikt över Mälaren. På fjärden rör sig en viggskock nervöst under två hungriga havsörnar. Innanför panoramafönstret sitter Totte Wallin tillbakalutad i en soffa med sin favoritgitarr i famnen – en Gretsch som tidigare har kliats av både Neil Young och Jim Messina. Han köpte den i LA 1981, och den har fortfarande twang i svajarmen.
Totte Wallin ska just fylla sextio, han har inte släppt en skiva på sexton år, och ”Vart tog du vägen?” ligger i luften.
– Jag spelar fortfarande, försäkrar han. Men de senaste tjugo åren har jag nästan uteslutande gjort företagsjobb.
Men nu är det saker på gång. I dagarna släpper Totte Wallin ett nytt album. Det heter ”Måla måla vatten”, är inspelat i den legendariska Atlantisstudion i Stockholm, där elefanter som Abba och Roxette har dansat, och kommer ut på lika legendomsusade etiketten Metronome.
Totte Wallin har samlat ihop ett band av idel gamla vapendragare, med sin mångårige producent Finn Sjöberg i spetsen. Och han är stolt, mycket stolt.
– Det är kul att fortfarande ha vänner som vill jobba med en, säger han. Det är ju ett egojobb, det här.
Skivan har finansierats av en god vän på andra sidan viken, en affärsman som efter en kväll med mycket vin sa: ”När jag säljer mitt företag, ska vi göra en platta”.
– Våren 2010 sa han ”Boka studio!”. Strax efter fick han veta att han hade obotlig cancer, och efter två månader var han död, berättar Totte Wallin.
Skivans titelspår är tillägnat hans vän och väl- görare, som hette Peter Ek.
Totte Wallin är född och uppvuxen i Enköping, och sedan femton år är han tillbaka i trakten, efter utflykter till bland annat Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, dit han flyttade för att vara med i ”Totte på tv”.
Huset, i Tjulstaholm, 2,5 mil utanför Enköping, var inte mycket mer än en bod när han kom dit, men har byggts ut efterhand.
Här sitter nu Wallin och pular med sin musik, sköter marktjänsten för hustrun Bodil och de två döttrarna, och formulerar sin syn på livet och samhället – politik har alltid intresserat honom, och han delar regelbundet med sig av sina synpunkter på egna bloggen Tottes Tidning och som krönikör för Enköpingsposten och Svenska Nyhetsbyrån.
I Totte Wallins bok är klimatdebatten fundamentalistisk, han liknar vänsterrörelsen vid ett gammalt Rotary och har gett många feminister blodstörtning med skämt som ”Om Newtons fru hade fått ett äpple i skallen, hade hon gått hem och gjort en äppelpaj”. Politiskt korrekt ligger inte för honom.
– Det är alltid nyttigt att då och då vända på begreppen och titta på saker från ett annat håll, säger han.
Totte Wallin trivs med sin tillvaro – numera. Ett katastrofgig 1992 fick honom att revidera sin självbild och fatta ett viktigt beslut.
Povel Ramel skulle hyllas med en show på Cirkus i Stockholm i samband med sin 70-årsdag, och Totte skulle medverka i egenskap av den förste KaRamelodiktstipendiaten. Trots att hans instinkt rest ragg, hade han gått med på att sitta i ett flygplan och sjunga ”Titta, jag flyger”. Det blev, som han säger, ”bara skit”.
– Efter det bestämde jag mig för att bara göra sådant jag själv vill. Jag hade just fått min äldsta dotter och ville att hon skulle ha en farsa som gillade vad han gjorde.
Han jobbar efter devisen ”konst ska vara att upptäcka något man inte visste att man var ute efter”, talar om kreativitetens rus och ledighetens depression och liknar sin tillvaro vid att leva i ett pågående gitarrsolo.
Vi går in i Totte Wallins arbetsrum för att lyssna på den nya skivan. Kryssar mellan gitarrer (åtta st) och vintageförstärkare. En väl använd Beatles-LP på skrivbordet. Väggarna prydda av akvareller, Mao och Marilyn. Kristallkrona i taket.
Ur högtalarna strömmar texter om Mälarens fjärdar, om Räv Uffe och fiskgjusen Frille, om Elvis, om Jesus och om att ha bluesen i sig. Lustigkurren Wallin – ”Ryska posten”-Totte, ”Enköpingståge”-Totte – finns där, men nerskruvad på sparlåga. Andra texter doftar snarare Taube.
– Grunden är att få till en stämning, säger Totte Wallin.
– Litet som ”Elvis Costello med gäster”. Varje låt ska vara som en liten novell.
Totte Wallin
Yrke: Musiker, artist, krönikör.
Född: I Enköping.
Bor: I Tjulstaholm utanför Enköping.
Familj: Hustrun Bodil, döttrarna Freja, 19, och Torun, 15.
Läser: Just nu Ulf Lindes ”Sammelsurium”, Håkan Nessers ”De ensamma”.
Hör: Jazz och klassiskt på Spotify. Börjar varje dag med ”Sonat till den goda människan” ur filmen ”De andras liv”. BBC:s podradio som godnattsaga.
Kör: En röd Porsche 911 –89 på sommaren, en mörkgrön Mercedes 200 E kombi på vintern.
Aktuell: Fyller 60 år imorgon den 23 januari.
Eva Redvall.
Totte Wallin
Dopnamn Torsten (med det är det bara min mamma som säger)
Ålder: 54
Bor: I Tjulstaholm utanför Enköping
Blev den första Karamelodiktstipendiaten: 1983 mottog han utmärkelsen ur Povels hand.
Diskografi:
"När kulorna rullar" (1976)
"Grand Canyon" (1977)
"Enköpinståge" (1978)
"Kanotsyndromet" (1980)
"Gyllene noice" (1981)
"Wallins trampolin" (1983)
"Den lekfulla lögnen" (1986)
"Lilla Essingen blues" (1987)
"Mmm blues" (1997)
Tv-medverkan i urval:
"Scenen är din, Totte Wallin" (1982, ett enskilt program)
Värd för "Videograttis" (1986-1987)
"Totte på tv" (1987)
"Tottes klass" (1988???)
"Kryzz" - Arne Hegerfors var programledare för detta tävlingsprogram, och Totte Wallin, Sven Melander och Björn Skifs turades om att vara bisittare. Programmet sändes första gången 1987.
I radions P4 var han under tio år med i "Radiospånarna". Parhästarna var Stina Wollter och Lasse Eriksson. Numera gör han krönikor i Radio Uppland
Vart tog du vägen?
På 80-talet började artisten Totte Wallin känna sig som ett varumärke. Men sedan han bestämde sig för att sålla bland uppdragen har han tid att göra sånt han verkligen gillar. Som att leta musikinspiration på traktens runstenar.
Redan på vägen från tågstationen i hemmastaden Enköping delar Totte med sig av sina historiska kunskaper. Han har hämtat upp i sin Porsche 911 från -89, och pekar entusiastiskt.
- Där uppe, ser du kyrkan? undrar han och pekar upp mot backen vi nu har till vänster. Sigtuna, gamla Uppsala och den där, det var de kyrkor som användes för att kristna området, fortsätter han medan vi bränner vidare i sydostlig riktning. Med fokus på Tjulstaholm vid Mälaren, där Totte bor med hustrun Bodil och döttrarna Freja och Torun.
Det är ett par mil från stan till den avsides belägna, pyttelilla by där Totte med familj bor stadigt sedan drygt ett decennium. Han hinner längs med vägen tuta på flera grannar (som både lyckas få syn på honom och vinka glatt - mellanliggande åkrar, buskar och lador till trots).
Huset vid den lilla grusvägens ände skymtar fram, urskönt beläget med egen brygga rätt ner i stora sjön. Totte parkerar bilen bredvid familjens andra bilar (som inte är av cabrioletmodell). Huset har byggts om i omgångar sedan familjen flyttade dit -97. Då var yngsta dottern Torun helt späd och Freja en klimp på fem år.
Efter ett snabbt klädbyte till något mer bekvämt, hoppar Totte i sin gula lilla motorbåt av modell äldre. Reportern efter, för att försöka få grepp om denna mångsysslande figur.
Totte får väl anses ha varit hetast under sent 70-tal och fram till sent 80-tal. Glammiga dagar som ter sig fjärran när Totte styrt in mellan Mälaröarna Killingen och Oxsten. Där, ackompanjerad av smärre gungningar, berättar han om pågående projekt.
Han har återkommande uppdrag som bland annat politisk krönikör för borgerliga Svenska nyhetsbyrån. På dess hemsida kan man läsa om såväl familjens framlidne katt Thomas (en "fastighetskatt" döpt efter ministern Östros) som om vad Totte anser om den globala uppvärmningen ("vårt eget islam").
Ett sidoprojekt är också att som konsult för Cityföreningen i Enköping locka till handel i den kära hemstaden.
- Det handlar om att återta stans läge. Med fyra Ikeavaruhus inom en timme - klart det påverkar handeln.
Åtagandena ger pengar och tid nog över för att hålla musiken igång. Totte fortsätter skriva låtar och rota runt i det som inspirerar honom. Intresset för lokal historia har dragit honom över stock och sten.
Under flera år har han samlat material till projektet "Mälarsånger". Han letade efter musik som gjorts hemmavid, men till skillnad från Bellmans och de andras Stockholm fanns det väldigt lite sånger om närområdet.
Totte började därför leta efter runstenar och göra sånger utifrån deras texter.
- Tusen år… Så fascinerande! Poesi på en sten. Det här är ett projekt som jag inte vill gå till ett skivbolag med. Jag vill göra det helt på egen hand.
Om de senaste tio femton åren präglats av harmoni, var det just motsatsen som höll på att sänka Totte i början av 90-talet. Då hade han i ett drygt decennium stått i strålkastarljuset. Ljuset hade visserligen mattats något, men trycket var fortsatt högt. Och korsades med Tottes svårighet att tacka nej till uppdrag.
- Att tacka nej var en traumatisk grej. Jag tror jag var utbränd, mer eller mindre, utan att det begreppet fanns då. Jag var med i så jävla mycket under 80-talet. Från -85 och framåt skulle jag ha tackat nej till vissa saker, konstaterar Totte efterklokt.
Han slog igenom sent 70-tal med egenhändigt skrivna låtar späckade med politisk satir. 1983 var han den första att få estradören Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Undan för undan syntes Totte Wallin på allt fler ställen, inte minst i tv-rutan. Egna program blandades med gästspel i publikmagneter som "Kryzz" och "Razzel".
Saker "bara hände", säger Totte, som fixade allt själv utan någon manager att luta sig mot. Kanske var det bra för den då slitna artisten när vägskälet slutligen dök upp 1992.
Povel Ramel fyllde 70. Komikern och regissören Claes Eriksson fixade en show till jubilarens ära på Cirkus. I ett nummer ville han ha Totte, som trots skepsis ställde upp.
- Jag kände så oerhört att "det här, det är inte jag". Jag skulle sitta i ett flygplan och sjunga. Jag ville inte det, och så blev det ju också helt värdelöst. Det sämsta jag gjort. Jag mådde jävligt dåligt.
Nej, sa Totte då. Från och med nu skulle han bara göra sånt han verkligen kände för. Hans förstfödda skulle snart se dagens ljus. Hon och framtida syskon skulle ha en pappa som gillar det han gör, tänkte Totte.
- Och sen har jag mått väldigt bra av att tacka nej.
En rejäl stund senare, i bilen in till Stockholm (yngsta dottern och han ska gå på museum och sova på hotell), sätter han på en cd med ett par av dessa "Mälarsånger". Den första, "Fridegård blues"är delvis hämtad ur Tottes verklighet. Precis som i låten badar han och familjen i en mångata. De har en "badklubb" hemma, och det kvällsliga simmandet i månens sken har nu plockats upp i valstakt.
Det andra spåret handlar om att åka långfärdsskridskor över Mälarens frusna vatten. Också där dyker autentiska personer upp. Totte berättar utförligt om figurer som advokat Gunnar Falk och läkaren Bengt-Ivar Frank.
Mormor och Poppy med första Porschen SC 356 -64 ... När jag var 5 år lovade jag mormor att en gång ...
Totte bokas fortsatt för småskaliga spelningar riket runt. Det blir mest företagsspelningar, med ungefär lika delar musik och humor på scenen.
- Senaste spelningen var i Gävle. Det var en vanlig fest och jag var toastmaster. Jag brukar börja flera dar före en spelning, kolla runt, hitta paralleller och referenser. "Gävle, jaha, där har Ulrica Messing bott".
På frågan om det fortfarande låter blues om Totte säger han att, ja, det gör det väl. Han gillar den musiken, men försöker hitta ett eget uttryck. Svårt dock att vara unik.
- Det blir ju mer eller mindre som covers. Man blir ju så påverkad av andra.
Föga förvånande vill folk ofta höra gamla godingar. Som hitten "Ryska posten", släppt på singel -79. Men den går ju inte att köra längre, säger Totte å det mest bestämda.
- Den är ett nummer, inget mer. Det blir lätt pastisch. Som en cover på sig själv.
Erika Svantesson
Publicerad 2006-08-04, 15:17
Från ordvrängande artist som en gång var snubblande nära att kallas folkkär till klurig farbror i radio. Och däremellan den förste att belönas med Povel Ramels Karamellodikt-stipendium. Men för att ta sig mellan alla spelningar och uppdrag har Totte Wallin alltid sett till att köra en rolig bil. Oftast har det blivit Porsche 911.
Varför Porsche?
- Jag har oftast jobbat så intensivt att bilresorna blivit en sorts nöje i sig. Rena avkopplingen. Alltså behövde jag en bil som både var kul och driftsäker. Därför har det blivit mycket Porsche. Nog för att jag har försökt köra annat kul också men de har inte fungerat lika bra som bruksbilar.
Som vadå?
- Hade till exempel en Maserati 222E. Underbar bil på många sätt. Körde den två vintrar på dubbdäck men det gick inte riktigt att lita på den. Man visste inte vad som skulle gå sönder. Och jag hinner inte hålla på och meka. Är förresten inte så intresserad av det heller.
Vad kör du just nu?
- 911 Carrera Cabriolet från 1990. Himla snygg och skön bil. Framförallt nu när det äntligen kommer lite värme.
Det där med Ferrariemblem?
- Det är mest på skoj. Det satt en Nardiratt i Maseratin och av någon anledning hade den »Cavalino rampante« i centrum. När jag sålde Maseratin behöll jag ratten och monterade i Porschen. Tänk att kunna titta på den stegrande hästen och veta att motorn alltid startar!
Det där var väl lite styggt!
- Jo men jag är rätt luttrad. Hade en Ferrari 308 GTB ett tag och man lyssnade alltid efter konstiga motorljud. Det kom nya hela tiden. Kanske är det därför jag heller aldrig slagit till på någon Lotus Europa. Vågar inte!
Annars har du väl inte dragit dig för uddabilar!
- Nej jag har nog alltid varit lite galen. Ett tag körde jag Saab Monte Carlo av sista årsmodellen som vinterbil. Med V4. Hade Sonettfälgar och rallydekaler. Toppade 140 och lät mig köra om feta BMW-bilar på frihjulet!
- På sommaren var det 356 1957 med sollucka som gällde. De har mycket gemensamt, Saab V4 och Porsche 356.
Saab och Porsche?
- Enkla ärliga bilar med en härlig mekanisk känsla som ger körglädje på riktigt. Bland annat för att de inte väger så mycket. Och är det nåt som strular är de lätta att fixa. Kan man meka med moppe kan man laga en V4!
- Förresten är jag rädd för alla säkerhetssystem i dagens bilar. Finns det inte en risk att man struntar i om det är lite halt eller regnar och gasar ändå? Man tänker att elektroniken fixar biffen.
Men Porsche 911 är väl komplicerad?
- Dagens modeller ja. Men jag tycker bäst om de lite äldre årgångarna. Min första 911 var en 1978 års modell jag ägde i början av åttiotalet. Den var blågrön metallic med röd inredning… Jag klistrade dit en dekal: »My Toyota is fantastic«!
- Men det hjälpte inte. När jag körde förbi Porschehandlaren Lasse Jönsson i Karlstad en dag kände han igen bilen direkt. »Förre ägaren köpte en (911) Turbo och körde ihjäl sig!«, berättade han.
Men ni blev vänner ändå.
- Absolut! Jag fick till och med vara co-driver med Lasse i hans Porsche 904 GTS. Vi körde gammelbilsrallyn ihop och vann faktiskt rätt ofta. Vilken sång det var i den bilen!
- Apropå sång skulle jag vilja rekommendera alla 911-ägare att lyssna på Jussi Björling. Precis som han en gång var duktig på att överrösta orkestern är han också en av få på skiva som kan överrösta en boxersexa. Och man kan ju testa och själv leka dirigent med gaspedalen…
Är du med i några (bil-) klubbar?
- Inte just nu. Men jag har varit med i 356-klubben till och från.
Har du någon favoritväg?
- Gamla E4 söderut från Vikingstad ner mot Gränna. Helst under lågsäsong. Runt Omberg blir det nog som bäst. Skånska småvägar är inte heller fel.
Grattis, du får en miljonsäljare! Vad skulle du köpa?
- Porsche 356 Speedster. Den har alltid varit min favorit. *
Hej!